År 2010 har varit ett enormt bra år för svensk hiphop. Vi har fått bevittna en uppsjö av släpp som har kommit till ytan. Vissa har flutit vidare medan andra sjunkit ner mot botten igen. Kvar står i alla fall Houman Sebghati och hans album Alkemisten som en klar favorit för det snart gångna året. Albumet släpptes gratis via nätet, för nerladdning via Whoa och för streamning via Spotify, men även i fysiskt exemplar för trogna cd-köpare. Det har varit ett hårt slit mellan studiotid, gästartister och resurser men nu är processen över och vi, lyssnarna, kan ta del av Houman och Alkemisten. I intervjun kan ni läsa om Houmans tankar kring gammalt och nytt, om Promoe, Timbuktu och Petter, 165 grabbarna och betydelsen av internet. Han är inte känd för att censurera sig själv, så därför var det klart för mig att jag inte ville censurera honom i denna intervju heller. Detta är 100 % Houman Sebghati.
Detta är originalintervjun vi äntligen hittade i våra arkiv, tyvärr fick vi inte loss alla bilder men tack och lov är intervjun räddad! /Redaktionen
Du har varit med länge i denna bransch och är minst sagt en del av dess historia. Vad har varit den största förändringen inom hiphop i sin helhet under åren, sett ur dina ögon?
Det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalet är ju en epok som tillhör en annan tidsdimension. Rap var knappt ok, även om artisterna var vita. Xenofobin åt man till frukost. Ska man snacka vändpunkt så är Latin Kings helt klart våra mest sanna pionjärer. Förändring nummer två är helt klart Petters superryck från Mikrofonkåt till en av de första ansiktena du ser när du kommer till Arlanda från utlandet. Han är i en liga för sig själv. Sen är förändring nummer tre, faktumet att afro-svenskar, svartskallar, fick sina låtar spelade på kommersiell radio. Att Adam Tensta och Lazee har rullat, och förhoppningsvis kommer fortsätta rulla, på The Voice och NRJs spellistor är ofattbar när man begrundar hur svensk musikpolitik ser ut. Insikten är för många gånger obefintlig.
Det finns en del andra artister som varit med nästa lika länge, en del längre, som håller på än idag. Jag tänker då närmast på Petter, Timbuktu, Looptroop m.fl.. Vem kan du tycka håller mest eller bäst klass idag. Vem är fortfarande relevant och vem kan du fortfarande respektera som artist? Du får svara dig själv.
Mest? Promoe är helst klart den som har tagit det till en helt ny nivå. Med sjungandet, de medvetna texterna. Frigörandet. Jag hade många samtal med honom under inspelningen av låten och videon och det slog mig hur svårt det är att frigöra sig från sin egen identitet som rappare. Och det är beng om man tänker efter, för musik ska vara en fristad, inte en plats där man murar in sig. Timbuktu är också framme redan. Han har hittat sig själv i musiken, vad det nu betyder. Petter är cool, Sveriges Jay-Z, tänker jag på efter att jag träffat eller hört honom. Han är alltid relevant, för han går före och visar exempel.Tack för att jag får svara mig själv. Jag tänker på mig själv i toppkategorierna i svensk hiphop. Men att jämföra tycker jag blir udda. Jag tävlar inte med någon i genren som helhet. Jag tävlar bara med mig själv.
Internet, det är ju en klassisk fråga nu. Vad tycker du att det betytt för dig? Vad tror du det betytt för svensk hiphop?
Det har varit en kolossal förändring. Min första demo/skiva ”Hembränt” var nog bland de första som släpptes genom nätet så ja visst har internet spelat en stor roll. Man kan stigmatisera och prata om förlorade skivintäkter eller hur den gamla skolan med vinyl och jams har gått förlorad. Hur man än vrider och vänder på det var Sverige bland de länder där bredband tog sig till de urbana arbetarklassområdena först. Och var finns den svenska hiphop-konsumtionen? Framtiden är redan här med bloggarnas inflytande. Det har öppnat vägen för Ayla-clicken exempelvis. P3 Guld genom ett internetsläpp är beundransvärt. Big up!
Var anser du att dina styrkor som artist ligger? Vad är det som gör Houman relevant 2010 och framåt? Hur har din utveckling mellan första och senaste släpp varit?
”Det är svensk raps Evert Taube jag håller tronen”. Jag tror att mina texter är det som håller kvar mina gamla fans och även det som värvar nya. En annan sak som gör mig relevant är åldern och mognaden. Som en relativt okänd artist bland de stora massorna är jag väldigt självsäker på scen. Jag har fått lida och gå igenom prövningar på scen när ingen har vetat vem jag är. Och så är det fortfarande mellan varven. Och så kommer jag fortsätta. Varje uppträdande är mitt sista.
Jämfört med mitt första släpp… Jag var inte alls målmedveten på den tiden. Där har du skälet till att Houman inte är Petter Sebghati. Jag var rädd för maskinen. Och tack vare det har du en klassiker som ”Tankarnas Gränder”. Det som har hänt däremellan är två olika perioder. Före Nya Zeeland och efter Nya Zeeland. När jag kom hem 2005 efter 2½ års uppehåll var jag jävligt hungrig. Inte fan skulle jag köra taxi resten av livet. Och på vägen har jag lärt mig ett och annat.
Alkemisten har till största delen blivit väldigt väldigt gott bemött. Tror inte jag sett någon direkt negativ artikel eller inlägg. Var det mycket blod, svett och tårar som föll för att detta album skulle komma på plats?
Galet. Och som sagt har det varit en enorm kamp att frigöra mig ifrån de negativa element som har omgett mig dem senaste åren. Att försöka hitta sig själv i musiken, samtidigt som man tar hand om allt omkring är som att slänga blodiglar på sig själv. Producenter, musiker, gästartister, studiotider. Allt ska klaffa. Och alla ska ha betalt. Jag är enormt välsignad som har folk inom musiken, som finns där när det är locash (*skratt). Sen när du står där med skivan i handen är det obeskrivligt. Helt fantastiskt!
Albumet känns väldigt genomarbetat och är väldigt snyggt, rakt av. Finns det något du ångrar alls på/med skivan? Någon liten detalj, eller kanske nått större?
Tack som fan! Ja det kan vara smådetaljer. Mest mixning, arrangering osv. Men annars är jag väldigt nöjd. Det bästa jag gjort.
Lögner, låten med Promoe, hur blev den låten till? Vad betyder den för dig?
Vi hade träffats när jag jobbade på SR Metropol. Jag gjorde en radiointervju med honom om hans matvanor. Tyckte att hans karaktär var intressant. Vi spårade in på världsliga saker. Främst Sveriges mörka historia av rasideologi, som beskrivs i den tredje versen. Han ville först göra låten i separat studios men jag insisterade på att göra det i Stockholm, tillsammans i studion. Man hör det på låten också. Det märktes att Mårten gillade att vara tillbaka i förorten igen. Han berättade om den tiden han bodde i Stockholm som graffare. Vi bytte mycket historier. Allt det som jag ville få sagt på ”Reptilernas planet” kommer ut på ”Lögner”. Ett av de första spåren jag spelade in till Alkemisten. Så när den var inspelad var det liksom… jaha nu var man färdig med det. Så visst betyder den mycket.
Jag var själv en av dom som blev glad när jag hörde att du skulle släppa nytt album. Hur har bemötandet varit av skivan på en mer personlig nivå? Öga mot öga liksom?
Igen, tack som fan! Jag kände någonstans att skivan var efterlängtad. Jag har alltid sökt cred. Jag känner någonstans att jag inte får den propsen jag förtjänar, som Eminem sa va? Jag kan stirra mig blind på varför inte högdjuren i den så kallade svenska hiphopeliten inte retwittrar när jag släpper ett nytt album och tre videos samtidigt. Sen träffar man dem och det är bara kärlek.
Och mina fans har alltid funnits på gatan. Jag träffade en snubbe från Söder på Pete Rock-konserten, som har tatuerat in en refräng från en låt på gamla plattan, på hela sin underarm. I sådana lägen glömmer jag rätt lätt vad ditten och datten tycker och tänker.
Har du något favoritspår på skivan? Nått som betyder lite mer för dig själv? Kanske något spår du jobbat hårdare på…
Ouf, nu kan jag babbla i evigheter. ”Livet” som Moe Sakwanda har producerat är en låt som tog hemskt lång tid att få färdig. Men det var värt allt slit. Västafrikanska toner blandat med Star Wars syntar. Texterna är rakt från hjärtat. ”Frihet”, en singel som släpptes förra året var det jag siktade på när jag började med plattan. Afrika blandat med det nya. Sen stekte jag den låten tack vare ljudet som var si och så.
Jag har ett band med professionella musiker, kallat Donné. Vi gjorde titelspåret, ”Alkemisten”, med levande musik. Den är helt klart favoriten. Ouden. Slagverken. Klarinetten. Det är magi. Det är Houman Sebghati. ”Anda” tog en evighet. Den är jag fett nöjd med! ”Blickar Framåt” har den där 90-tals känslan som jag ville åt men som blev 2010 på nåt märkligt sätt. ”Frihet II” blev en schysst revansch eftersom ”Frihet” betraktades med kritiska ögon av många. Den är mäktig att köra live. Till slut är jag jävligt nöjd med ”Dödens Portar”, sista spåret. Tinitus skapade nått skruvat som blev klockrent när allt var färdigt.
Du släppte albumet gratis via Whoa och Spotify, men även i fysiskt exemplar för de som vill köpa. Hur tänkte du där? Hur många plattor pressades? Personligen älskar jag det faktum att du pressade skivan också.
Åter igen, tack som fan! Jo. Köra hela vägen ut. Jag är inte direkt musikrecensenternas favorit. Så jag tänkte brett. Jag hade tryckt skivan oavsett så varför inte slänga ut den gratis. Fansen mår bra. Journalisterna mår bra. Alla mår bra. 1000 ex fick jag från Tyskland. Det ska också sägas, att dubbelskivan och mastringen av ”Tankarnas Gränder” kostade fett! ”Tankarnas Gränder 2″ är verkligen ett passande namn för ”Alkemisten”.
Hur är förhållandet mellan radio, musikskapande och skivbolag? Hur hinner du? Jag antar att det finns familj och privatliv att sköta också.
Mycket till familj blir det inte. Men jag har vänner. Som en vän som heter Dennis Jansson som alltid finns där och vägleder när man spårar för mycket. Radion är ett förgånget kapitel men visst är det hårt att vara fattig musiker. Jag har folk runt omkring som förstår. Annars skulle det inte gå. Som med allt och alla antar jag.
Hur tycker du svensk hiphop mår idag? Vad är bra, vad är sämre?
Musiken är mycket bra. Den är bättre än någonsin. Alla halfsteppers har sållats ut. Sedan kanske det är bra att den nya generationen inte vet vad en halfstepper är. När det kommer till kritan är det bara musik liksom. Inget att starta världskrig över.
Namnet, och artisten, Houman är ju en del av svensk hiphop sen länge. Vad gör du för att bidra till hiphopens vidare utveckling, mer än att släppa musik själv?
Desto äldre jag blir desto mer tackar jag för att jag har hiphop i mitt liv. Jag tänkte inte så förut utan var förvirrad om vad fan jag skulle göra. Rädd för framtiden nästan. Genom att vara ute i skolor och föreläsa och prata med ungdomar flaggar jag för nationen av skallar. Så känner jag. Jag upplyser men jag slipper vara en präst eller politiker. Jag för det vidare som en sann MC, även om jag inte alltid rappar. Och det är jag tacksam för.
Vem är Houman på en mer privat nivå? När micken vilar i studion och vardagen faller på. Vem är Houman då och vad gör han?
Ibland som artisten… Houman chillar med grabbarna på Bishop Arms och snackar skit. Ibland helt tvärtemot. Han tror han är komiker.
Hur är förhållandena mellan 165-grabbarna idag?
Jag stötte på Big Fred på Berns häromveckan för första gången på sex månader och han gav mig en fet lårkaka. Vi var så hinkade att det inte kändes förens dagen efter. Han pluggar till att bli läkare och har lagt micken på hyllan. Maggro kom förbi lyssningsfesten av Alkemisten/Tankarnas Gränder och somnade på bardisken som vanligt. Han har fortfarande inte fixat dimmern hemma hos mig. Han jobbar som elektriker idag.
Hur ser framtiden ut? Finns det planer för fler släpp inom en snar framtid?
Så klart. Måste bara lugna ner mig lite. Vill få färdigt studierna också. Det har varit schizofrent att göra allt samtidigt.
Jag vill tacka Houman för att han tog sig tid att prata med mig och Streetfashion. Alkemisten är en skiva av toppklass och den rekommenderas helhjärtat för alla er som inte hunnit lyssna än.
Intervju av Tobias Månsson
